Novellen "Att få dig"
Att få dig
Av Helena Landberg ur Ungdomar och tid, 2009
Smuttade på kaffet ser han sig
omkring. Bordet han valt står avsides i hörnet, det är ett av borden där det är
sol, ett av de bättre borden. Runtom honom är det livligt, människor pratar
högt och var tillsammans.
Det var lördag i april, första gången
de sågs. Det var behagligt i solen, och där det var lä kunde man sitta utan
jacka, för första gången i år, men vinden är kall och i skuggan var det kyligt.
Hon var i sällskap med en kompis och han med en klasskamrat, det var dessa som
var bekanta. Hon stod först med huvudet nedböjt över mobilen. Det axellånga,
mörka håret föll ner på sidorna och för ögonen bar hon solglasögon. Han såg
knappt hennes ansikte, ändå tindrade hon något som direkt fångade hans
uppmärksamhet. Så tog hon av sig solglasögonen med handen och såg upp på honom.
Leende sträckte hon fram handen. Hennes ansikte var runt och litet med höga
lätt rosiga kindben, liten spetsig haka och stora blå ögon. De hälsade och han
lyssnade intensivt när hon sa sitt namn, det skulle han minnas. Alla andra personer
verkade osynliga. De inledde ett samtal men det var mest han som pratade. De
nämnde att det fortfarande var kallt i luften trots att det blivit vår. De
insåg att de gick på samma program på Handelshögskolan och han blev ivrig och
mer nyfiken. Hon fascinerade honom. Hon var sval hade sådan integritet men
trots det drogs han till henne, kände en pirrande känsla för henne. Han ville
veta mer om henne. När hon tagit på sig solglasögonen igen lyckades de inte få
ögonkontakt. Han följde henne med blicken tills hon försvann. Han visste att de
skulle mötas igen.
Hon hade känt sig iakttagen men inte
på ett obehagligt sätt. När hon sedan slagit upp ögonen hade hon mött hans
blick som såg med stor intensitet bara på henne. Hon hade slagits av hans
perfekta ansiktsdrag, av ett par smala ögon som glittrade lekfullt och
triumfartat samt den intensiva varma blicken. Det var en stark känsla som gick
igenom hennes kropp. De hade skakat hand men i efterhand mindes hon inte hans
namn, bara den där intensiva lekfulla blicken. Han kändes så lugn stabil och
självsäker och det gjorde henne nervös. Hon kom inte på något att säga och
tungan kändes som sand. Desperat hade hon önskat att han skulle gå, hon ville
inte göra bort sig och att han skull tycka att hon var konstig. Hon hade satt
på sig solglasögonen för att gömma sig från den där varma intensiva blicken och
hon kände en lättnad när de skiljdes åt. Efter några minuter hade hon ångrat
sig. Det var som en magnet mellan dem insåg hon. Det tog emot att gå längre
ifrån honom.
Dagen efter går hon ut genom porten
från lägenheten och fortsätter nedför gatan. Hon går på automatik, hon vet inte
vilka hon möter eller om någon hälsar vet hon inte vem det är. Hon vet bara
vart hon ska. Benen går fort och spänstigt och alla ljud är ovanligt höga
upplever hon. Det är precis som om kroppen är beredd på att fly men hon känner
ingen oro eller rädsla. Hon ler för sig själv och rusar vidare mot bussen.
Flera gånger såg han henne i skolan,
i biblioteket, korridorerna och föreläsningssalarna. När han ser henne
förändras hela tillvaron. Han såg hur hon rörde sig, hur hon aktivt lyssnade på
föreläsaren samtidigt som hon antecknade. Då och då lade hon ner pennan, strök
håret bakom öronen och lutade sig tillbaka för att snegla lite smyg på mobilen.
Ibland vände hon sig mot den som satt bredvid och sa något och log. Att få
iaktta henne utan att hon visste om det älskade han att göra. Ibland möttes
deras blickar och starka, varma laddade ögonblick och då stannade tiden. När
föreläsningen var över var han fullt medveten om var hon var och han hade full
kontroll över vart hon rörde sig och när de gick åt olika håll infann sig en
varm känsla i hans kropp.
Han ser på klockan och nervöst
fingrar han på kaffekoppen och sväljer.
Det är nu! Det är nu! Hjärtat slår hårt och han tittar bort mot
korsningen. Han flackar med blicken och ser bara en massa av människor som går
på trottoaren, han ser inte. Han vill ställa sig upp, han måste se bättre ut
över korsningen, tänker han.
Hon kunde plötsligt slås av heta känslor
när hon såg honom i skolan eller när hon tänkte på honom. Tankarna svävade ut i
drömmar där han hade en huvudroll. Drömmarna var okontrollerbara varma, heta
och brännande som solens inre. En kväll var hon ensam hemma. Det var en ljus
varm försommarkväll och genom det öppna fönstret kom en lätt bris som fick
gardinerna att svaja. Hon låg på rygg på golvet i vardagsrummet. Alla dörrar
var öppna i hela lägenheten och ur stereon strömmade musik. Hon blundande och
önskade starkt, starkt att han skulle förstå när hon sjöng ” You have me, you
have my heart completely.”
Hon rundar hörnet springande. Det var
äntligen det sista hörnet, tänkte hon. En oroande tanke kom upp; Var det rätt
kafé? Det hade legat en lapp innanför dörren. Tänk om det är fel!
Plötsligt ser hon honom och han ser
henne. Hon ler, vinkar och kramar om honom. I kramen viskar hon ”Hallo
stranger”.
Frågor på texten:
1. Finns de genretypiska dragen för
berättande text.
2. Vem är huvudperson?
3. Vilka bipersoner finns det?
4. Hur träffades de två?
5. Hur ser huvudpersonen ut?
6. Beskriv bipersonerna?
7. Novellen följer två personer men vem
är berättaren?
8. Hur uppfattade han och hon varandra
vid första mötet
9. Hur är språket? Informellt eller
formellt?
10. Följer
novellen den dramaturgiska kurvan?
Hur
beskriver författaren de olika personernas känslor? Ge 7 exempel
1
Läxa: Svara på frågorna och lägg din text på googleDrive den 11 februari och dela med patric.andersson63@gmail.com
Vi kommer att arbeta med frågorna och diskutera dem på torsdag.
Patric
