fredag 18 januari 2013

Sagan för vecka 4 - 21 - 25 januari

Törnrosa av bröderna Grimm
….För länge, länge sedan fanns det en kung och en drottning, som varje dag sade till varandra:
- “Ack, om vi ändå hade ett barn !”
Men de fick inget barn.
Så en dag, när drottningen badade, hände det sig att en groda kröp upp ur vattnet och sade till henne:
- “Din önskan blir uppfylld ! – Innan ett år har gått, så kommer du att få en dotter.”
Så som grodan hade sagt, så gick det också.
Drottningen fick en dotter som var så skön, att kungen blev alldeles utom sig av glädje, och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara in sina släktingar, sina vänner och sina bekanta, utan också féerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton féer i kungens rike, men eftersom han bara hade tolv guldtallrikar för dem att äta på, så fick den trettonde stanna hemma. Festen firades med pompa och ståt, och när den var över så skänkte féerna prinsessan sina underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra gav henne skönhet, och den tredje – rikedom, och så vidare… Den lilla, fick sålunda allt man kunde önska sig här i världen.
När elva av féerna hade uttalat sina goda önskningar, så steg plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden, och utan att hälsa eller se på någon, ropade hon med hög röst:
- “Kungadottern kommer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och falla död ner”.
Utan att säga ett ord mer, så vände hon sig om och lämnade salen. Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte féen fram, – hon som ännu inte hade uttalat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen, utan bara mildra den, så sade hon:
- Prinsessan kommer inte att dö av det, utan bara sova djupt, i hundra år.
Kungen ville bevara sitt kära barn för olyckan, och därför skickade han ut ett påbud att alla sländor i hela riket skulle brännas upp Men féernas spådomar slog till punkt och pricka in på flickan. Hon blev så skön, ärbar, vänlig och klok, så att alla som såg henne, bara måste älska henne.Den dagen, då hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan befann sig ensam i slottet. Då vandrade hon omkring överallt, tittade in i salar och kammare, som det föll henne in, och kom slutligen till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa ledde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om den, så gick dörren upp, och i den lilla kammaren där innanför, satt en gammal gumma med en slända och spann flitigt sitt lin.
- God dag, gamla mor, sade prinsessan, – vad gör ni ?
- Jag spinner, svarade gumman, och nickade på huvudet.
- Vad är det för något som snurrar så lustigt ? frågade flickan, och tog sländan och ville spinna, hon också.
Men knappt hade hon rört vid sländan, förrän spådomen gick i uppfyllelse, och hon stack sig i fingret på den.
.
I samma ögonblick som hon stack sig, så sjönk hon ned på bädden som stod där, och föll i djup sömn och hela slottet föll i sömn, på samma gång som hon.
Kungen och drottningen, som just hade kommit hem, och trädit in i salen, de somnade, – och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, – alla sov. Ja, till och med elden som flammade i spisen, blev stilla och somnade in.Steken slutade att fräsa, och kocken som just skulle lugga kökspojken för något ofog han hade gjort, släppte honom och somnade. Vinden lade sig, och på träden utanför slottet, rörde sig inte ett blad
Runt omkring slottet, växte en törnrosahäck upp. För varje år så blev den allt högre, och till sist omslöt den hela slottet, och växte över det så att inte något av det syntes, inte ens flaggan på taket. I landet berättades sagan om den sköna, sovande Törnrosa – så kallade man nämligen prinsessan. – Och allt emellanåt kom prinsar som ville tränga igenom häcken, och in i slottet. Men det var omöjligt, ty törnena höll tätt ihop, som hade de händer. Och ynglingarna blev hängande där, utan att kunna slita sig loss, och de dog en jämmerlig död Efter många, långa år så kom slutligen en prins till landet, och hörde en gammal man berätta om törnrosahäcken. Innanför häcken låg ett slott, sade gubben, där en underskön prinsessa sov sedan hundra år, och med henne – kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga att många prinsar hade kommit dit och försökt att tränga igenom häcken, men de hade fastnat där, och dött en sorglig död.
Då sade ynglingen: – “Jag är inte rädd. Jag vill gå dit och se den sköna Törnrosa”.
Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, så ville prinsen inte lyssna på hans ord. Nu hade emellertid just de hundra åren gått, och den dagen var kommen då Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, så bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva, och släppte honom oskadd igenom, och bakom honom slöt de sig åter till en häck. På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova, och på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll alltjämt handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.
. När prinsen fortsatte, så såg han hela hovet ligga och sova i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare, och allt var så tyst att varje andetag hördes.
Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov. Där låg hon och var så vacker att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ned och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid Törnrosa, så slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Så gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon.
Hästarna på gården steg upp och skakade på sig. – Jakthundarna hoppade, och viftade på svansen. Duvorna på taket drog huvudena ur vingarna, såg sig om och flög ut på fältet. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart och flammade så att maten blev kokt, steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek. Och pigan plockade tuppen färdigt.
Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Slut